| Summary: | Johan Jönsons poesi är politisk, konceptuell, lyrisk, experimentell med mera, kort sagt: den är mycket (också volymmässigt). Men samtidigt är den inte allt detta. Den vrider och vänder, den förnekar och använder – alla dessa förståelser av vad poesi är eller gör. Därigenom skriver den in sig i den kritiskt reflekterande poetiska traditionen, men på sitt speciella sätt. Den här artikeln undersöker hur Jönsons poesi ställer och förhåller sig till frågor som: ”Tänker litteraturen? Upplever den? Hur? Vad?” Artikeln utforskar dessa frågor genom att noga följa användningen av punkter och deras effekter. Vanligtvis märker vi inte punkter när vi läser, eftersom kommunikation fungerar när vi inte lägger märke till mediet. Men som punktens historia visar är den inte oskyldig. Den underlättar förståelsen av en text, men den styr också förståelsen av en text. För de medeltidsforskare som förespråkade dess införande, tillsammans med andra skiljetecken, gällde det att kontrollera att läsaren läste doktrinen korrekt. Jönsons användning av punkter hindrar istället viljan att kontrollera. De dekontextualiserar och avbryter kommunikationen, från det att de stör ögats rörelse över boksidan till att de punkterar förståelsen. De markeras, och de markerar, olika. Våra vanliga sätt att se på avsikt, handlingskraft, mening och förståelse punkteras av en poetisk upplevelse som inte längre är knuten till mänskligt agentskap och kontroll.
|
|---|